It was an itsy, bitsy, teenie, weenie, yellow polka-dot bikini...

 ...well... not quite, it was white, wasn´t it?

Med min förkärlek till prickar gick Isabels bikini rakt in i hjärtat så fort jag såg den. Hade det varit möjligt hade jag köpt en i varje storlek tills hon fyller arton...

Här har Manor House utmanat sin dt med att skapa på vit bakgrund. Inte den enklaste utmaningen kan jag säga då jag verkligen tycker det är ursvårt att skapa på vitt fast jag sitter och formligen dreglar över varenda layout jag ser på vit bakgrund. Här syns ett av mina mindre lyckade försök.

Manor House förresten släppte i dagarna helt nya blommor, helt perfekta till sommarens foton som nu, när min längtan efter sommaren är störst, lämpar sig helt perfekt att scrappa. Vill ni köpa de här blommorna så kan jag tipsa om att Mollys har dem.

Och så vidare till en "liten" nyhet jag måste få dela med mig av. Uppmärksamma läsare har noterat att jag deltog i dt tävlingen för Spellbinders. Jag kom så långt som till tredje ronden men blev inte bland de uttagna till designteamet. Däremot har jag nu glädjen att avslöja att jag är en av deras fyra internationella bloggare!!! Mer om det kan ni läsa här. Än är inte alla detaljer klara men eftersom nyheten nu är officiell från Spellbinders sida så kan jag ju okså få berätta om den.

De andra som också fått äran att kalla sig International Spellblogger är:

Sylvia Blum - Germany

Monika Martinson - Sweden (det är jag det!)

Trina McClune - New Zealand

Astrid Maclean - UK

En snurrig dag

Den här layouten gjorde jag för ett tag sedan med material från Mollys. Jag vet inte hur din skapandeprocess är men min är definitivt inte helt förutsägbar.

Jag hade fått papper av Lilo från October Afternoons farmhouse. En hel del gick i turkost, just den där turkosa jag gillar så mycket, som inte är så skarp och som kanske inte ens heter turkos. Hur som så ställde jag in mig på att skapa i de färgerna men jag hade inga foton som skulle passa riktigt bra, i alla fall inte de jag ville använda. Så jag löste det genom att ändra tonerna i fotona och vips passade de med papprens färger. Sedan satte jag mig ned för att skapa. Min vana trogen höll jag på ett långt tag med att prova mig fram, jag bytte, lade till, tog ifrån, ja jag är ju inte direkt snabb... Och så slutade med denna layout. Det är ju inte direkt många papper som går i turkost... och min rosa topp hade funkat perfekt utan att tonas ned.

Biljetten har jag redigerat lite själv. Tittar man noga ser man att det står Gröna Lund.

Etiketten är från en butik mitt emot jobbet. Adventsänglarnas butik.

Ett gammalt grattiskort från Graphics fairy fik hänga med. Jag älkar fotot på Isabel, på väg in till te-kopparna.

Tom Tits Experiment

Jag är inte direkt ett av Södertäljes största fans, men till och med jag måste erkänna att man lyckats riktigt bra med en sak, nämligen TomTits experiment. Vi åker dit alldeles för sällan, och varje gång vi varit där säger vi att vi måste åka dit oftare. Bättre, roligare och mer utvecklande heldag för ett barn får man nog leta efter, till och med om man gör som vi, låter dem experimentera och leka helt utan att försöka förklara eller undervisa.

Tom Tits är "först och främst ett pedagogiskt projekt. Det handlar om att öka kunskapen om- och intresset för naturvetenskap och teknik". Tyvärr har jag under de år vi bott här och Isabel gått på förskola och skola bara hört att de besökt Tom Tit en enda gång. Det säger ganska mycket om stadens prioriteringar tycker jag då Tom Tits Experiment faktiskt ägs av Södertälje kommun! Behöver jag säga att jag tycker det är under all kritik? Kunskapen ska ökas, men inte hos stadens egna barn tydligen, precis som om barnen just i denna stad har mindre behov av kunskap än andra barn... Ni hör väl ironin och sarkasmen här?

Tjejerna provade det mesta. Här var det kulor i en ram som skulle rulla.

Jag vet inte om det är en blivande nobelpristagare i kemi vi ser eller möjligen en Oscarsvinnare för det var bara vatten i glasen. Bästisens ansikte har jag suddat då jag inte bett om lov att lägga ut bilder.

För er som inte varit på Tom Tit så är det en gammal fabriksbyggnad i fyra plan som är ombyggd och man kan inte ta många steg innan man stöter på något nytt som måste testas eller ses.

Här doftar de olika dofter. Det är faktiskt ganska svårt att gissa sig till och med enkla saker som kakao och kanel.

Att fota är förstås inte lätt, barnen är i rörelse hela tiden och ljuset inte det skarpaste men jag gillar rörelsen i bilderna. Här testar de någon slags rullande manick.

Flaskorna stod åtminstone stilla och lät sig fotograferas.

Här slog de sina kloka huvuden ihop.

Kanske är det hjärnkirurg hon ska bli? Det skulle säkert behövas i den här familjen...

Kommer ni ihåg periodiska systemet? Jag hade ingen aning om att man än idag hittar nya grundämnen.

Här var det ett ihåligt mynt som skulle rullas ner i ett hål. Mycket fascinerande...

Gult är fult?

Ja inte är gult min favoritfärg men när man ser de här papprena från October afternoon kan till och med jag få varma känslor för gul. För att inte tala om det turkosa, en färg jag på sista tiden fått lite av dille på, inte det mest skarpt turkosa utan det mer lite dimmiga.

Här är det självklart foto på min dotter som scrappats. Hon verkligen älskade den här klänningen och sa det flera gånger när vi hade köpt den. Det var knappt hon ville ha annat på sig, och ja, jag förstår henne. Hon var grymt snygg i sina prickar från D&G.

Apropå fotot... Jag måste erkänna att jag har ett litet problem. Jag stör mig något på alla dessa framgångsrika berömda så kallade scrapcelebriteter som förekommer i varenda tillverkarblogg, som skapar gudomligt vackert men likadant allihopa och som har så små, eller så utfrätta foton att det inte ens med bästa vilja går att se vad de föreställer. Nu är det kanske inte så att jag stör mig på själva divorna utan på den trend de sätter där scrappandet handlar mer om att visa dekorationerna än att dokumentera ett fotografi och en händelse. För mig är det en tråkig trend för så mycket som jag älskar att scrappa, så mycket älskar jag att ta ett riktigt bra foto, och då vill jag att det ska få synas och vara mittpunkten på en layout. Hur länge sedan hörde man frasen "fokus på fotot" i scrapsammanhang egentligen?

Vart har själva ursprunget i scrappandet tagit vägen undrar jag? Att bevara dagen och fotografierna till våra barn och kanske barnbarn? Fotona är mindre och mindre till storleken och man får allt oftare leta efter dem på layouten, ofta är de svartvita och nedtonade för att störa så lite som möjligt och journalingen existerar inte alls numera.

Men okej. Har man ett dt-uppdrag så är det faktiskt just det som är ens uppgift - att visa upp materialet och sälja. Och personligen ser jag ingen motsättning i att sälja och samtidigt bevara en historia. En duktig scrappare bör ju kunna göra båda delarna.Frågan är bara varför det är så många tillverkare som inte premierar den förmågan.

Å andra sidan... om jag funderar på varför jag skapar så handlar det mer om att skapa för själva skapandet och mindre om att bevara ett minne. Men att gå från det till att strunta helt i bilden och att försöka bevara en historia är kanske inte vad jag vill även om jag ofta scrappar just ganska meningslösa porträttbilder på Isabel, utan journaling och berättar istället historien bakom i bloggen. Men även om jag bara skapar för mitt eget nöje så påverkas jag av gällande trender och idag är modet att tona ned bilden och ge färger, klet och kladd, dekorationer och annat mer och mer utrymme.

Hm... nu undrar den som orkat läsa så här långt vad jag egentligen försöker säga. Ingenting. Bara en ganska svamlig reflektion på en dag som bara kommer vart fjärde år.

Om ni till äventyrs funderar på hur sjutton jag kan vara så bra på att matcha ihop papper så kan jag meddela att jag inte matchat dem själv alls. Det är Lilo på Mollys som plockat ihop ett dt-kit åt mig. Jag misstänker att det skarpa färgerna skulle vara en utmaning och prickarna plåster på såren, men tji fick hon. Jag ÄLSKAR både färgerna och mönstren. Farmhouse är helt enkelt ett måste för alla scrappare. Oavsett stil. 

 Stolarna i rader på ett av pappren är helt underbara!

Blombuketten hör inte till serien, den har jag skrivit ut från Graphics Fairy. Underbara de med.

Elsa berättar

Hej
Det är jag som är Elsa. Nu har jag bott här hos mina människopersoner i snart två månader och jag måste erkänna att min mamma hade fel. Hon sa att det krävs hårt arbete för att fostra människopersonerna, men det är inget emot sanningen. Jag kämpar varje dag med att få dem att uppföra sig men de verkar helt obildbara. Jag förstår inte hur de klarat sig utan en katt hittills. Det måste varit ett fullständigt kaos i detta hem innan jag kom. För att inte tala om att de inte har en susning om hur man behandlar en katt...

Ta till exempel detta med mat. Det är ju en hopplös historia från början till slut. De förväntar sig att jag ska äta kattmat. Sittandes på golvet. Har ni hört något så befängt? Maken till ociviliserat har jag aldrig hört. Varje dag sätter jag mig vid matbordet och väntar tålmodigt på att de ska lägga upp mat åt mig på en tallrik och vad får jag? Några små smakbitar de slänger ner på golvet vid mina skålar. Jag har till och med börjat med att sätta mig på minimattepersonen, hon verkar vara lättast att fostra, men de begriper fortfarande inte hur jag vill ha det.

Varje dag åker de iväg till sina jobb och lämnar mig ensam hemma för att ta hand om hemmet. Det är ett hårt arbete ska jag tala om men jag gör mitt bästa. Jag håller den röda mattan i vardagsrummet i fin ordning, snart är den just sådär luddig som den ska vara. Förstår inte hur de stått ut med den hittills, alldeles slät och platt, inte minsta mysig... Sedan gäller det att pasa in alla leksaker, bollar och råttor under möblerna så att de får leta efter dem åt mig när de kommer hem. Ibland låter jag dem ligga mitt i hallen. De gillar att hitta mina saker på en massa ovanliga ställen. Mattepersonen brukar skälla på minimattepersonen om att hon ska städa sina saker och jag har visat minimattepersonen gång efter annan hur man gör men hon lär sig minsann inte. Hon förstår inte att man ska slänga in allt under soffan så hon ska slippa få skäll från sin mammaperson.

Här om dagen fick jag jobba extra hårt men jag tror att mattepersonen blev riktigt glad över mina bedrifter. De hade åkt iväg till sina jobb och stängt dörren om min toalett. Jag hade inget annat val än att hitta någon annanstans att uträtta mina behov. Det bar mig emot men eftersom mattepersonen pratat om en ny säng länge så valde jag sängen. När hon kom hem skällde jag ut henne först, hon ska inte tro att jag hjälper till med att byta säng sådär utan att få något för det. Kan ni fatta att det tog henne en halvtimme att förstå vad jag gjort? Jag var rent av tvungen att visa henne handgripligen till slut. Är era människopersoner lika korkade ibland som mina? Och jag fick inte ens ett tack för detta ska ni veta! Fast hon fick åka och köpa en ny bäddmadrass mitt i veckan.

Nu har hon i alla fall fått en ny säng och är väldigt glad, men jag själv är en aning besviken. Hon har inte blivit det minsta mer uppskattande över att jag tvättar rent henne varje natt. Jag som trodde att en ny säng skulle göra susen. Faktiskt får jag fortfarande kämpa och leta efter henne under alla täcken hon har innan jag kan tvätta henne. Jag har fått begränsa mig med att tvätta där hon är som lortigast. I ansiktet och i armhålan. Hon verkar inte alls speciellt uppskattande. Undrar vad jag ska göra åt det tro?

Här sitter jag och blänger på skatorna i trädet utanför. I sommar ska jag ta och ge igen. Jag ska bara träna lite mer på att flyga mellan våningarna här. Fast det får bli när mattepersonen inte är hemma för hon blev så upprörd sist när jag flög från övervåningen ner till vardagsrummet. Nu har de satt upp några genomskinliga skydd för att hindra mig. Som om det skulle hjälpa! Pyttsan... Korkade, det är vad de är mina människopersoner.

Ibland vill mattepersonen fotografera mig med sin kamera. Jag ställer upp, vill ju att alla ska förstå vem det är som bestämmer här hos oss. Det gäller bara att få henne att fota mig från min snygga sida. Hon retas ibland med mig för mina stora öron och kallar mig Dumbo. Så mycket vet hon. Vi Cornish Rexkatter ska ha stora öron. Det vet ju alla. Hur ska vi annars kunna hålla ordning på alla våra människopersoner?

Published in Cards mag

Det är något speciellt med att se sitt namn i tryck och att se sitt alster i en stor amerikansk tidning. Det lustiga är att jag egentligen bara råkade slänga ihop det här kortet, bara för skojs skull. Men resultatet blev tillräckligt bra för att faktiskt inte mindre än två tidningar ville publicera det. Jag valde Cards som ju var först med förfrågan.

Det ska va husvagn...

...fast det vet ni väl vid det här laget? Här är vi på en av sommarens campingar, Gålö närmare bestämt och Isabel har hittat en ny kompis. Både jag och kompisens mamma hade ungefär samma kommentar när tjejerna dök upp med varandra i husvagnen. De ser ju liksom lite lika ut, fast en negativ variant. Guldlock och svartlock. Kul hade de i alla fall.

Allt material är faktiskt från Mollys, en del av det ingick i det fina Shabby-kitet medan annat, så som till exempel mjölkflasketiketten går att köpa löst.

Grattis

Ibland är det kul att göra ett litet kort. Här har jag dessutom gjort en egen blomma.

Köket altrat

Det är märkligt hur man köper möbler till sitt hem och tycker att de liksom lyfter hela hemmet, även om de bara står i köket. Så tyckte jag det var när vi köpte ett massivt bord i antikbetsad furu med sex tillhörande stolar. På IKEA givetvis. var annars. I vårt IKEA-hem var det helt perfekt och praktiskt också.

Men åren gick och för var dag de senaste två åren har möblemanget blivit fulare och fulare. Vi har pratat om att slänga ut eländet men inte lyckats enas om vad vi ska ha istället, vi har pratat om att måla om det men tiden har gått. Ända till i somras då jag grep mig uppgiften an och började måla om. Av sex stolar blev det som synes fyra kvar, av flera orsaker. Ett av dem är att de andra två är i ett ganska rangligt tillstånd och att skruva hjälper inte, ett annat är att bordet faktiskt är lite för trångt för tre stolar på vardera sida, i alla fall när min stora sambo sitter där. Ytterligare orsak kan förstås vara att varje stol ska slipas, kvistlackas, grundmålas, målas två gånger, slipas och lackas. Ja... ni kanske förstår?

Bordet skulle ha fått en vacker vit yta, men av någon märklig anledning skar sig kvistlacken och färgen krackelerade. Jag misstänker att det har med själva bordsytans grundbehandling att göra, trots grundlig slipning av den slog den igenom. Det gör inte så mycket, istället fick ytan en nött och skrapad rå ton där den vita färgen fläckvis får lysa igenom. Lika shabby som resten av stolar och bordsben alltså, men matchande den gråa väggen.

Not my idea, but a cool one

Här om dagen blev jag inbjuden till Pinterest och en av de första bilderna jag hittade var ett på ett tangentbord som var altrat med washi tape. Jag visade sambon som meddelade att det där är ett Apple tangetnbord. Jag har ingen Mac så jag gjorde nog en trist grimas.

Tre sekunder senare lade han ovan tangentbord bredvid mig med ett skumt uttryck i ansiktet, varpå jag genast lade en beställning på washitape. Dagen efter testade jag tangentbordet och mina mungipor åkte ned igen. Varför? Jo för om du tittar noga ser du att detta tangentbord endast är utrustad med en shift-tangent och den sitter på fel sida. Jag kan meddela att det inte är helt enkelt att vänja sig vid.

Nu har jag en gubbe som ibland gillar mina galna infall.Eller snarare om de involverar teknik. Några timmar senare ringde han från jobbet, kopplade upp sig mot min dator och styrde om tangenterna i tangentbordet så att shift nu sitter på rätt sida. Jag och Isabel gick genast loss med washitapen och nedan ser du resultatet.

Medan jag ändå höll på fick sig musen också några varv med favoritmönstret.